Ett lugnt och harmoniskt folk

DN:s pappersupplaga har idag en artikel om avspärrningarna i Hagaparken. Hur delar av promenadvägarna ska säkras samtidigt som familjen Bernadotte garanteras ett lugnt privatliv.
Om man vill ha det lugnt är det en gåta varför man väljer att bosätta sig i ett av länets mest omtyckta utflyktsområden. På Stockholms slott finns 800 rum och huset ska renoveras för en kvarts miljard - där borde det väl finnas utrymme. Eller om paret föredrar förorten, varför inte Ulriksdals avskildhet?
Men Haga slott ska det bli. Och stängsel ska det bli, även om jag med glädje noterar att Ekotemplet fortfarande kommer att vara tillgängligt.

Salminen, kommunstyrelsens ordförande i Solna, tror att prinsessbostaden kommer att bli ett dragplåster. Har han inte märkt att parken är oerhört attraktiv som den är? Inte heller har han hört några "klagomål", trots brev till Solnas politiker och insändare i båda morgontidningarna samt det lokala annonsbladet.
Men jag ger honom rätt i att klagomålen inte varit överväldigande. När jag arbetade för kommunen gick det inte att såga ett träd eller bygga en förskola utan att medborgarna ringde ner förvaltningarna med synpunkter. Jag erkänner att jag trodde samma friska oppositionslusta skulle vakna när något allvarligare än skugga på balkongen står på spel. Nu är vår största park hotad, men folk tar det med ro. Som om blotta närvaron av kungligheter suddar ut alla konflikter.

De som promenerar idag anmärker i tidningen på att de möter biltrafik nu under byggperioden. Men tror det blir bättre sedan. Jag har frågat förr och inte fått svar:
På vilka av gångstigarna ska Victoria, Daniel och deras stab köra?

Hänvisar till namnlistan Haga ska vara park
- - -

Eftersom dagens DN envisas med att inte logga in länkar jag till en helt annan artikel som beskriver hur Koppartälten i Haga tvättas. Något som jag inte har det ringaste emot, eftersom alla som vill se har glädje av hur vackert det blir.

Skicka Sabuni på kurs

När vänstern föreslog att samhällsorientering för nyanlända immigranter ska ingå i introduktionen eller SFI-undervisningen slog de borgerliga bort det med motiveringen att det var språket som skulle prioriteras. De nyinflyttade skulle snabbt och effektivt läras tillräcklig svenska för att kunna ta ett jobb. Medborgerliga rättigheter och skyldigheter var inte en undervisningsfråga, lika lite som diskussioner om livsstil och hälsa.

Nu är det andra tongångar. Samhällsorientering ska bli en del av de nya etableringsinsatserna. En erfaren utredare har tillsatts för att klargöra vilka som ska orienteras om vad, och det behövs nog. Åtminstone när minister Sabuni tar såhär lätt på ämnet: ”Man kan skämta om att vi står i kö i Sverige och att vi kommer i tid, men de facto så är det bra att veta.”
Sen är det slut på skämtsamheten, för i själva verket är det jämställdhet och förbud mot barnaga som de nyanlända behöver utbildas i, det som kallas värden och normer - sådant som Sverige har och andra saknar.

Frågan är om kursen ska leda till att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är bekant - eller att den praktiseras? Om det är det senare måste vi skicka större delen av befolkningen på kurs.
Men visst är värderingar viktiga. Det framgår av att Alliansen inte kan komma med något som helst förslag utan att det präglas av ett överhetsperspektiv: Vi som bestämmer, dom som ska tuktas.
Det är tvivelsamt om de borgerliga ens kan förstå värderingar som solidaritet och gemensam problemlösning.
Inte heller detta förändras av en genomgången kurs.

Läs Vi i Sverige för en lysande vinkling på de gängse värderingar som di svenske i Sverigedemokraterna minsann har riktigt svårt för.
Även Alliansfritt Sverige har bloggat.
- - -

För den som vill böka ner sig i en härlig gegga av svenska värderingar har Alla smutsiga detaljer publicerat ett långt kristdemokratiskt brev, kännetecknat av den fina svenska egenskapen att själv bara ödmjukt vilja göra gott medan alla dom andra håller på och bråkar.
Med tanke på att Hägglund uppfattar jämställdhet som något som kan se ut lite hur som helst kanske en introduktionskurs kommer väl till pass även för socialministern?

Hundra år av friluftsliv

Fotot visar ett sällskap i det gröna omkring år 1900. Målet för deras picknick är Hagaparken. Redan på Bellmans tid festades det i Haga, och i över hundra år har parken varit en omtyckt mötesplats för friluftsliv och lekar. År 1866 startade första spårvagnslinjen från Stockholm-Odenplan ut till Haga södra så att besökare till både kyrkogården och Hagaparken lätt skulle komma ut i det fria.

Så vill vi ha det i framtiden också. Utan avspärrningar, övervakning och biltrafik.

Skriv på namninsamlingen Haga ska vara park!

Fotot har jag lånat från en utställning på Solna stadsbibliotek. Fotografen är okänd och bilden tillhör Solna hembygdsförening.

Före detta arbetarparti

”Några steg i rätt riktning. Men socialdemokratin måste tillbaka till sin gamla ståndpunkt, skola och välfärd i gemensam regi.” Det är vad gamle socialdemokratern Enn Kokk säger om den nyligen avslutade socialdemokratiska kongressen.
Den förvisso trivsamma kongress där man kan undra om de fattade något socialdemokratiskt beslut överhuvudtaget.

Från en vision om en skola för alla - vår gemensamma grundskola, offentligt ägd och driven - har de moderna socialdemokraterna efter mycken beslutsångest och hummande gått med på att vinstuttagen i privatskolorna ska dämpas.
”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägarnas vinstuttag.” Självklart! Meningen låter radikal för att vara i dagens Sverige (för trettio år sedan skulle den låtit enbart absurd). Men det som följer av den är endast att reglerna för att starta privatskola ska skärpas något, i syfte att höja kvaliteten. Detta lär knappast skrämma skiten ur utbildningsföretagen.
Som några kloka socialdemokrater redan har förstått är det mycket svårt att återta tillgångar men redan har förskingrat.

Men vad är att vänta av ett före detta arbetarparti som medvetet beskriver sig som mittenalternativet i tron att man kan göra nytta för alla?

Enn Kokk igen: ”Ett parti som inte längre bärs av någon längtan får nog finna sig i att både tappa medlemmar och väljarstöd.”

Minns drottning Kristina: ”Den som vill hålla sig väl med alla, är inte vän med någon.”

- - -

Här ett utsökt citat från jj.n apropå att kommunister är hemska, men affär är affär:
”Kanske har man hos SvD insett att Kina inte är någon kommunistisk diktatur utan agerar tillräckligt kapitalistiskt för att man ska bortse från diktaturdelen i deras styrelseskick?”

Fotboll eller miffon, vad är problemet?

Var på Skolforum, en hyfsat intressant blandning av kommers, föreläsningar och skvaller.
Hörde tre kulturpersonligheter som skulle tala om verbala kränkningar, det vill säga skällsord såsom blatte och bög och hot om vad man ska utsätta någons mamma för. Efter att ha enats om att detta inte är ett språkproblem utan ett symtom på något annat hade de inte mycket mer att komma med utom att de gärna ville visa upp sig som både språkliberaler och språkpoliser - ungefär såhär: Allt ska få sägas, till och med ”litteraturkanon”!

Redan första kvarten lyckades de två männen på podiet komma med lätt sexistiska skämt, medan kvinnan istället tog ut svängarna med berättelsen om hur hon och hennes barn brukar gasta ”hora” och ”tattare” efter folk.

Ja, de gör det på fotbollsmatcher alltså. Enligt dessa tre respekterade professionella ingår mobbfasonerna då i ett sammanhang. En tävling där folk springer bena av sig efter en bolljävel utgör nödvändig, allt förklarande umgängesram.
De tycktes också mena att det som gör förolämpningarna acceptabla är att alla andra gastar – det är då man går igång.
Såna mänskor skulle jag inte lita på med ett lakan i Alabama.

Redaktörerna-kåsörerna på scenen hade rätt i att språket inte är problemet. Så vad är problemet?
Är det fotbollen - sportens förmåga att skapa destruktiva masseffekter?
Eller är problemet de dagliga frustrationer som står oss så upp i halsen att vi knappast kan behärska oss i ett civiliserat samhälle? Då är det bättre att vråla i duschen eller bilen, någonstans där ingen tattarhora drabbas.
Eller ingår det i masskicken att bli hörd?
Då har vi minsann här ett sedvanligt litet normproblem: Ord som är kränkande i munnen på utsatta ungdomar blir coola när kultiverade vuxna ska visa upp sig.

Vilka miffon det finns!
Det kanske är det som är problemet...

Små små steg åt samma håll

Ett litet rasistiskt parti kan tack vare fin mediauppbackning framstå som det intressanta alternativet. Som ursäkt brukar media uppge att de ska bevaka sådant som är nytt och spännande. Då glömmer de att den rasism som Sd och andra extrempartier står för är samma gamla europeiska övermakt och överlägsenhet - bara med några ord utbytta - som präglat oss sedan kolonialismens dagar.
Mer om detta skriver Homo politicus

Ett litet rasistiskt parti kan, när de väl fått genomslag, påverka hela den svenska migrationspolitiken. Ny Demagogi lyckades genom sitt riksdagsgästspel på 90-talet få en begränsad och avvisande asylpolitik att framstå som normal och önskvärd för alla de stora partierna. Som ursäkt brukar de uppge att det är bättre att vi gör det än att andra gör det... nej, så brukar de inte försäga sig. Men de tycks tro att ett rasistiskt parti är möjligt att tillfredsställa. Då glömmer de att varje eftergift tänjer på gränserna för en human politik. Inte heller detta sker för första gången i Europa.
Mer om flyktingpolitik och Ny Demokrati skriver Kalle Larsson, V.

Mer om normaliseringen i avhumaniseringen skriver till exempel Imre Kertesz, efter sina år i Buchenwald.

Dumt så träden gråter

Vad sägs om en kärlekens allé längs Strandvägen?
Småmysigt.
Vad sägs om att göra den till den nygifta prinsessans ära?
Vaa?

Det började med att Stockholms borgerliga stad ville ha ett konstevenemang i Stockholm under ”bröllopsmånaden”, d.v.s. den månad då vi alla förväntas känna till att det enda bröllopet som räknas äger rum.
Staden frågade förnämliga Liljevalchs konsthall hur prinsessans giftermål kan uppmärksammas ur ett kulturperspektiv, och efter moget övervägande kom chefen på att det ska regna lyrik ur träden på Strandvägen, och så bad han några framstående författare att skriva varsin dikt med anledning av bröllopet.

Detta är politik och poesi det, mina vänner.
I en mycket obehaglig fastlåsning.

Liljevalchs som är proffs på att göra konstutställningar hade kunnat hänga hur mycket heteronormativa tavlor de ville på väggarna. Men då hade ju ingen märkt någon skillnad, så för att verkligen märkas i denna märkliga värld valde de att ge sig på poesin istället. Och författarna som säkert har en del vackert och tänkvärt i sin produktion ombedes att brödskriva kärleksdikter, inte till Victoria (det vore väl nästan perverst sådär i giftastider) utan poesi i största allmänhet fast i nära anslutning, om ni förstår.
Men det gör inte jag.

Liljevalchs-chefen säger att de som ”får för sig” att de är republikaner kan tacka nej till att medverka men att de som ”har humor” tackar ja.
Det kanske är trist att tro sig vara republikan, men att veta det går ganska bra tack. Även om vi inte har samma lustfyllda medvind som rojalisterna. Men oavsett vilket undflyr mig det
humoristiska i att fjäska fram kärleksdikter - om inte hela påhittet i själva verket är en drift med prinsessan, med kärleken och med konsten.

Dikterna ska samlas i bok och överräckas till Victoria och Daniel. Bara så att deras speciella status som upphöjt frälse inte undgår dem eller någon annan. Men innan dess ska lyriken tolkad av framstående skådespelare basuneras ut från Strandvägens träd, i kanon och kakofoni dunkas in i de förbipasserandes huvuden.
Föralldel, det ena är inte mer bisarrt än det andra.

Jag ber er, Bruno K Öijer och Kristina Lugn -
Var humorfria - säg nej!

Glöm inte de skrattande träd som vill se oss leka i Haga!
Skriv på namnlistan Haga ska vara park